Getingar tillhör familjen Mullidae, en grupp av percfiska fiskar som finns i tropiska och subtropiska hav över hela världen. De är mest kända för det par av köttiga hakskäggen som ger dem deras vanliga namn – en egenskap som också fungerar som ett mycket känsligt verktyg för att söka efter föda. Cirka 86 beskrivna arter är spridda över sex släkten, vilket gör Mullidae till en av de mer artrika revfiskfamiljerna i Indo-Pacifikregionen.
Vad skiljer getingar från andra revfiskar?
Det definierande draget hos varje geting är ett par kemosensoriska skägg som är gömda under hakan. När fisken vilar eller simmar viks dessa skägg tillbaka mot halsen; när den söker föda sträcks de nedåt för att undersöka sandiga bottnar eller sprickor i korallrevet efter ryggradslösa djur, små kräftdjur och maskar. Ingen annan allmänt förekommande revfisk använder sig av just denna mekanism.
Deras kroppar är måttligt djupa och avlånga, och smalnar av mot en tydligt klyft svansfena. Två ryggfenor sitter väl åtskilda från varandra – den första har sex till åtta styva strålar, medan den andra har en stråle och åtta till nio mjuka strålar. Gälfenan är jämförbart kort, med en eller två strålar och fem till åtta mjuka strålar. Internt kännetecknas getingar av ett konstant antal ryggradskotor på tjugofyra.
Hur stora blir getingar?
Storleken varierar avsevärt mellan arterna. Den största medlemmen i familjen är dash-and-dot getingen (Parupeneus barberinus), som kan nå en längd på cirka 60 cm. De flesta arter stannar dock under 30 cm, vilket gör dem till medelstora revinvånare snarare än stora pelagiska mål. Trots sina blygsamma dimensioner är många arter kommersiellt viktiga i hantverksmässiga fisken i hela Indo-Pacifik.
Vilka färger har getingar?
Färgen inom familjen varierar från blek grädde och gul till livfulla röda, rosa och randiga mönster. Många arter kan snabbt ändra färg – ett drag som är kopplat till social signalering och kamouflage snarare än någon fast pigmentering. Släktet Mullus, de röda mulorna i Medelhavet och östra Atlanten, ger familjen dess alternativa namn: röda mulor. På engelska hänvisar ordet "mullet" dock oftast till de helt orelaterade grå mulorna i familjen Mugilidae, så namnet geting – eller dess familjenamn, Mullidae – föredras i allmänhet för att undvika förvirring.
Var lever och äter getingar?
De flesta arter föredrar sandiga eller grusiga ytor intill korallrev, vanligtvis på relativt grunt vatten ner till cirka 100 m. De är aktiva, dagliga födosökare som metodiskt bearbetar havsbotten med sina skägg medan kroppen lutar nästan vertikalt. Stim är vanliga, och blandartade samlingar ses ofta i områden med rikligt mjukt underlag. Under natten antar många getingar ett fläckigt vilomönster och blir till stor del inaktiva.
Deras diet är främst köttätande: små kräftdjur, polychaete-maskar, blötdjur och foraminifera utgör det mesta av vad skäggen gräver upp. Denna bottenmatande roll ger getingar en ekologisk funktion som liknar den hos större grävande ryggradslösa djur – att vända på sediment och återvinna näringsämnen i revsystem.
Vilka getingsarter finns i Sri Lankas vatten?
Sri Lankas kustrev och sandiga laguner stöder flera arter från släktena Parupeneus och Mulloidichthys, bland andra. Gulfenad geting (Mulloidichthys vanicolensis) och många-bandad geting (Parupeneus multifasciatus) registreras regelbundet av dykare runt revplatser på södra och västra kusten. Dash-and-dot getingen förekommer i djupare revzoner. Lokalt grupperas getingar ibland med andra små revfiskar som säljs färska på kustmarknader, även om de inte är bland landets viktigaste kommersiella arter.
Är getingar relaterade till den röda mulan som serveras i europeisk mat?
Ja, i en direkt taxonomisk mening. Den europeiska röda mulan (Mullus surmuletus) och den randiga röda mulan (Mullus barbatus) är fullvärdiga medlemmar av familjen Mullidae och delar de karakteristiska skäggen hos alla getingar. Både familjenamnet Mullidae och det latinska ordet mullus spåras tillbaka till samma rot. Röda mulor har varit en uppskattad matfisk sedan romartiden, värderad för sitt fasta, milt söta kött. Tropiska getingar äts i hela Indo-Pacifik på ungefär samma sätt – grillade, currykryddade eller torkade – även om de sällan har samma anseende på västerländska marknader.
Hur passar getingar in i det Sri Lankanska kustköket?
Mindre getingar som fångas av misstag i hantverksmässiga nät torkas och saltas ibland i den traditionella Sri Lankanska karawala-stilen tillsammans med andra revarter. Torkad fisk är fortfarande en hörnsten i det Sri Lankanska hushållsköket: den stöts till sambols, steks med lök och chili eller används som en smaksbas i ris-och-curry-måltider. Även om geting inte är den mest framträdande arten i denna tradition, är den bredare kulturen av att bevara och tillaga små revfiskar djupt rotad i kustsamhällen från Negombo till Mirissa.
Läs vidare
4 sidor om närliggande ämnen.
